Det är den där berättelsen om Emily ;)

Jag såg nog väldigt lustig ut. Men vem skulle inte göra det? Helt plötligt, förflyttas man till ett ställe pågrund av att man tappar en bok och sedan kommer någon skum the lord of the rings-tjej och babblar.

Men jag gillade sånt. Så varför är jag då så...rädd?

- Vart ska vi? Frågade jag. Vi trampade runt bland stenar och kvistar och träd.

- Bara följ mig! Sa hon och drog in mig längre in i skogen. Jag försökte rycka bort min arm men hennes grepp släppte inte. När jag med konstiga - Och våldsamma - rörelser lyckats råkade jag både riva mig i en taggbuske och slå till henne samtidigt, när jag drog väck armen. Jag gick generead efter henne och tänkte att jag inte borde göra så mycket mer. Oväntat stannade hon framför mig och jag tittade upp från marken, som jag stirrat på den sista biten. En stor sten vägg hindrade våran väg. Fast jag visste inte vart vi skulle eller äns om vi var på en väg. Hon tog fram handen och började mummla några ord. Hennes han nuddade mjukt väggen framför oss oc h plötsligt såg jag formerna av en dörr framför oss. Då! Då slogs en dörr gjord av sten upp! Om jag inte bestämt mig för att göra något mer skulle jag skrikit. Eller frågat vad hon hade gjort. Vi gick in en mörk kammare som verkade ha fler vägar längre in än en. 

- orco ar torog...aiquen nurta nat...

Jag brast i skratt. Vad var det för språk?

- Alviska... sa hon..

- Men...hur... jag... va? Hur visste du vad jag tänkte? Hon rykte på axlarna och  vi fortsatte innåt.

- unat sinome...nai eta  me..

Och då såg jag det. Eller den.

// Piraya

( tryck HÄR om ni vill lära er lite alviska ) 

Lite musik också!   

Hej på er! Mustachen här! Här kommer ett super duper bra citat av John Green.