Den här hästboken, den är bara så bra! Även sånna som inte är hästintresserade borde läsa den! 

//Piraya ♥

Den här låten påminner mig om en av dem BÄSTA  böckerna jag läst! Åh, den är så bra!   

Boken:

  ♥♥♥ 

//Piraya

Jag tappade andan i några skunder. Min hjärna uppfattade inte vad som håller på att hända. Eller vad som händer. Jag tappade balansen och började flaxa med armarna som en fågel. Men jag for ner som en sten på marken ändå. Jag drog åt mig armen men råkade skära mig på någonting. Ett vrål for ur mig och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. När jag vände på huvudet för att se vad det var såg jag ett svärd. Jag tog tag i svärdsfästet och - Utan tvekan - tog upp det samtidigt som jag ställde mig upp. Jag brydde mig inte om att tårarna rann ner för mina kinder. En efter en kom dem. Nu stod det närmare ett tjugotal stycken orcher framför oss. Jag sprang mot dem, försökte köra "Aragorn-thorin-fili-kili-style." Men efter en stund hade jag fått ett stort sår på armen. Orcherna var inte längre många. Endast tre sycken återstod. Dem tog tjejen hand om. Eftersom att jag inte visste vad hon hette tänkte jag att jag skulle kalla henne för Sophie. Men det behöver jag inte när jag pratar med henne. Oväntat börjar allt bli lite dimmigt, eller mer... suddigt. Det kändes som om jag snurrade runt. Som om jag var på liseberg och åkt balder över femtio gånger. Och rätt som det är blir allt svart. 

- Hämta vatten! Hör jag en avlägsen röst sig. Jag blinkar till och märker att det är Sophie, och hon är inte alls avlägsen. Hon står faktiskt precis bredvid mig. 

Och det var del 3 då.. del 4 kommer snart... Haha nej, jag skojar bara! Här är fortsätningen xD

Jag gnuggade mig i ögonen och försökte sitta upp. Men mina armar orkade inte. Dem kändes bara som gelé. 

- Är du vaken? Sa Sophie och tittade på mig med sina lysande gröna ögon. Jag nickade. Jag märkte att jag låg i en säng. I ett vackert rum. Då kom en person in! En som jag kände, kände väldigt väl!

- Godmorgon Emily! 

Mamma.

Jag skrattade och kunde inte låta glädjetårarna komma fram. Mamma kom fram och kramade mig hårt. Men ändå mjukt. Sophie Log. 

- Hur har färden hit varit, Iris? 

Iris? Betyder inte det "Regnbågens Gudinna" eller nåt?

- Lite klumpig, kan man säga... Vi träffade på.. Och där slutade hon. Men mamma fortsatte.

- ....Orcher.. Iris nickade. 

- Emily är en väldigt modig tjej. Utan henne hade det varit svårt att komma undan alla.

Du menar döda. Tänkte jag. 

- Borde du inte berätta... Sa Iris. Mamma nickade. 

-  Jo, men senare. Nu ska jag visa henne var vi är. Mamma räckte fram handen och jag tog tag i den. Sedan drog hon upp mig, men inget gjorde ont längre. Jag sneglade mot min arm. Såret var borta! Vi gick ut ur rummet och det var inte förrän då som jag märkte vad för kläder jag hade. Och mamma hade! Jag hade en lång luftig klänning utan ärmar med ett blommigt mönster. Mamma hade också något liknande. Mitt ljusbruna hår var utsläppt och mammas blonda också. Vi såg väldigt lika ut. Vi hade även blommor i håret. Jag fnissade lite. Jag hade en krans med vita blommor. Mamma hade också vita blommor, men mycket mindre. Jag kände vinden som tog tag i mitt hår och sakta släppte ner det så att det föll ner igen. Jag ville att det här ögonblicket skulle vara föralltid. 

Okej, nu är del 3 slut! Haha, här har ni bilder på hur jag menar att dem ser ut:

Emily:

Emilys mamma:

Ja, något i den stilen! Haha♥ //Piraya