Hej på er! Mustachen här! Jag har läst Boktjuven av Markus Zusak och den är 585 sidor lång.
Den handlar om Liesel, som flyttar till sina fosterföräldrar under andra världskriget. Hon lär sig snabbt att älska sina fosterföräldrar, framför allt hennes pappa som lär henne att läsa. Liesel blir snabbt vän med Rudy, en pojke som kan springa som vinden. Tillsammans upplever dom många äventyr! Liesel har två hemligheter: hon gömmer en jude i sin källare och hon stjäl böcker.
Detta är en FANTASTISK bok, berättad av självaste döden.
Jag älskar den här boken!!!! Jag kommer garanterat att se den på premiären på bio den 28 februari. Läs den.
Det kommer snart upp ett inlägg om vilka filmer som kommer på bio snart :-)

När vi väl kommit in, fanns ingen återvändo. Iris greps av ilska. Alverna visade sitt sanna jag. Svartalver. Dem drog sina svärd. och Iris räckte mig ett av sina medans hon spände sin pilbåge. Vi var inlåsta. Bortom räddning. Därför fick vi klara oss själva. Tjejen sprang mot oss och försökte hugga oss i små bitar med hennes stora och klumpiga vapen. Men jag hann före och hindrade henne. Iris backade och sköt en pil som precis flög förbi mig och hamnade i tjejens arm. Ett ljust väsande for ur henne. Sedan kom den långa killen. Han hade två spetsiga svärd och försökte två gånger minst hugga av mitt huvud. Men jag hann först igen. Iris sköt två pilar i ryggen på honom. Den sista var svårast. Han var smal som en sticka och kunde förflytta sig snabbt som en vässla och kan plötsligt försvinna, och sedan dyka upp bakom en. Men Iris var snabbare. Hon sköt minst fyra pilar. Sedan sprang vi. Men vi visste inte vart vi skulle.

Vi försökte gömma oss så bra vi kunde för alla svartalver. Men med min luftiga klänning som svänger åt alla håll när det blåser var det nästan omöjligt. Men bara nästan. När vi kommit till "slutet" såg vi en annan port. Och det var verkligen tur att Iris var här! Annars hade jag aldrig tänkt på att ta med nyckeln. Men ännu en strid väntade där. 

Vi klarade oss som också var tur. Vi hann springa ut och låsa in alla innan fler kom ut. Men nu var vi inte längre bland alverna. 

//Piraya

Jag såg hur solen gick upp över bergen. Himlen sken upp av solstrålarna. Jag kände en lukt av både vår och sommar. Det var en härlig blandning. Iris kom ut ur det där rummet jag nyss hade sovit i. Vi stod nu, jag, mamma och Iris på en stor sten balkong och såg ut över hela den magiskt vackra platsen. Jag kände hur ett skratt for ur mig. Och då hörde jag även Iris pärlande skratt. Och mammas. 

- DEM KOMMER!!! Skrek någon utan förvarning. Mamma och Iris stirrade på varandra, dem visste inte vad dem skulle göra. Men sedan gjorde Iris någon slags bestämd min, och mamma nickade. Då tog Iris tag i min arm och vi for iväg. Och hela min kropp greps av oro. Vad skulle jag göra nu? 

- Vart ska vi!? Frågade jag. Men Iris svarade inte, hon bara förde ett finger mot sin mun. Alltså skulle jag vara tyst. Inga frågor kunde få svar just nu. Jag visste inte äns var vi var nu! Men jag hade en teori...

Då kom alver springade mot oss! Precis vad jag trodde. Vattnadal. Egentligen hade det ett annat namn. Men jag kommer inte på vad. Rivendell är på engelska. Eller Elronds hus... Nu blev jag bara förvirrad. Det verkar inte vara så bra att tänka för mycket.

-  Na leo esse Athena? Frågade den längsta alven. Jag svarade inte utan tittade bara bort eftersom dem inte pratade med mig. Eller...?

- Emily, dem undrar ifall... sen tystnade hon. Hon vände sig mot alven igen och sa: Tancave.

- Hon förstår inte alviska! Sa hon sen. Då vände jag mig mot henne igen. 

- Åh! Jaha, vi undrar om ditt namn är Athena. Sa dem. Jag brast i skratt. 

- Nej, haha! Det kan inte vara jag. Svarade jag. Sedan började alverna diskutera något. Men jag uppfattade bara "orco" och "Quenya". Jag antog att det var på alviska. 

- Följ med oss, är ni snälla. Sa en kvinna, med långt och ljust hår. 

Vi stannade precis innan den. Den stora porten. Porten var svart och jag fick en känsla av obehag. Avlägnsa väsningar hördes från andra sidan. Kvinnan med det ljusa håret tog fram en stor nyckel och satte i den i ett nästan osynligt lås. När porten öppnades vinkade hon åt oss att komma. Men då visste vi ju inte att det var en fälla. 

//Piraya