Nog var det ett vackert ställe, men frågan var vart vi var. Iris oroade sig väldigt mycket.

- Vi kan knappast ta samma väg tillbaka. Sa hon.

- Men kan vi inte gå runt då? Försökte jag. Hon skakade bara på huvudet och mumlade något om att det fanns andra faror där. Jag satte mig ner i gräset. Jag lutade mig mot ett träd för att njuta av solen och sommarvinden som lekte med mitt hår. Antagligen var det inte det jag skulle göra. Iris såg rädd ut. Blommor växte vilt i det lysande gröna gräset. 

- Har du provat att meditera någon gång? Frågade jag plötsligt. Det brukar jag göra för att få bort alla tankar. Hon ryckte på axlarna. Jag gjorde en gest med handen som välkomnade henne att sätta sig framför mig. Jag satte mig i skräddarställning och visade Iris hur man gjorde. Min SO-lärare, Sandra, hade visat oss hur bhuddistiska munkar och nunnor brukade göra, när vi hade Religion. Jag började berätta en slags berättelse för att lugna henne.

- Tänk dig att du är på ett moln. Sa jag. Du måste blunda! Iris muttrade något ohörbart. Du vet att du inte kommer trilla. Nu, tänk dig att du flyger upp i luften. Du är i rymden och påväg mot en planet... Nu får du fortsätta resan ensam. Sa jag.

Där satt vi och mediterade i solen. Det var riktigt skönt. När jag, kanske en timme senare slog upp ögonen flög fjärilar omkring oss. Jag petade på Iris och viskade,

- Kolla!! Fjärilar... Ett leende bredde ut över bådas ansikten. När jag sträckte ut handen satte sig en fjäril på den. Vingarna började oväntat att lysa. Jag trodde inte mina ögon. När den slutat lysa var den plötsligt en  ologiskt liten människa med vingar på min hand. Hon drog i mitt finger och ville att jag skulle ställa mig upp.

- Kom! Sa jag till Iris och ett skratt bubblade  halsen. Jag skrattade av glädje. Älvan flög iväg mot en stor sten. En sten... med runor på! Iris såg ut att precis vaknat till, hon stirrade på runorna medans hon försökte tyda dem. Nu lyste dem där runorna och stenen liksom växte. När den blivit lika stor som en häst öppnades vad jag antog var en dörr. Älvan drog i min hand för att jag skulle öppna. Jag gjorde det, och framför mig brädde en stor trappa ut sig. Men den var under marken... Jag skulle antagligen inte få se ljuset på ett tag. 

När vi följt trappan till slutet så flög älvan omkring i ett underligt mönster och började sjunga. 

Nu är jag nog en älva. 

Men människa vill jag nu bli.

Inget är svårt för oss själva.

Men detta är inget jag vill förbli. 

Förvandla mig nu till det jag vill.

Och med dem orden blev hon som hon ville, till en människa. Hon visade oss en kammare med ännu en trappa. 

- Följ den nu till sitt slut, men jag kan ej följa med... Jag måste ta mig till ljuset. Vi ses där uppe. Uppe ovanför underjordens rike. 

Jag och Iris hamnade framför en enorm vit kristall. Ett undrligt och liksom fluffigt ljus omringade den. Jag rörde vid stenen och samtidigt flög bakåt. Då förstod jag, att jag behövde förinta stenen. 

- Det är pandorias ljus! Den ser ofarlig ut men den är dödlig! Sa Iris, anatagligen räddare än mig. Hon räckte mig svärdet jag tidigare använt mot svartalverna. Jag försökte hugga kristallen men det gick inte. Jag vrålade och slog, men inget, inget gick! Sedan stod jag framför den helt förvirrad. Jag släppte svärdet. Den for i golvet med en smäll. Som boken hade gjort. kapitel 13. 13, som i otur. Men för mig som i tur. Jag slog ut armarna som vingar och min mun öppnades, och utan att kontrollera det så flög det ut små toner ur min mun. 

Du tror dig kunna. 

Men jag vet mer. 

Du tror dig ha flugit. 

Men jag har flugit högre.

För varje steg du tar.

Har jag redan hunnit dubbelt så långt. 

För varje bråk du klarar. 

Klarar jag krig. 

Jag ska vinna, vinna nu över dig! Innan du hinner vinna över mig. 

Jag blundade och väntade på något... Men jag vet inte vad. Då stormade det in ett glittrande och refkleterande ljus. Och efter det visste jag inte vad som hade hänt.

För andra gången vaknade jag i den sängen.

- Emily! Sa Iris. Älvan hade på något sätt fått en bok ifrån framtiden...om dig. Jag blev förvånad och automatiskt for det ur mig, Läs kapitel 13! Hon kollade förvånat på mig och mimade ett "okej!"

" Efter trappans slut kom deras hinder. Pandorias kristall. Pandoria är ett land långt bortom allt annat. Och det är fullt av ondska. 

Efter flera försök att försöka rubba den så släppteEmily svärdet. Hon slog ut armarna som en fågel och med hennes vackra röst flög en sång ut. Ett ljus fyllde rummet, och även hennes ögon började lysa starkt. Detta var ett slags godhets ljus, av ren godhet. Och med detta förintade hon stenen. Men nu var hennes krafter slut. Iris tog med henne upp ovanför marken och med hjälp av älvan tog dem sig hem, hem igen. 

Kom ihåg... Det är alltid i mörkret man ser ljuset, och i ljuset man kan märka mörkret.."

Och med det slutade hon. 

- Iris... började jag. Det här har varit fantastiskt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Slut!♥

Hej! Jag har mycket att göra i skolan osv så det är därför jag inte har bloggat.. Förhoppningsvis får jag tid att göra en ny design ikväll, men jag lovar inget! Snart har jag läst ut en til bok... ;-)

Bilderna är från We Heart It. Jag äger ingen av bilderna.
Ha en fortsatt trevlig dag! <3