Hej allihopa!
Jag skulle bli jätteglad om ni kunde läsa min Wattpad historia Swiftly A Witch :)
Jag heter själv Eddiswift .
Tack!
/Mustaschen

Hej på er! Läs gärna min novell på Wattpad och lägg till mig så lägger jag kanske till er! :)
http://www.wattpad.com/story/18109192?utm_source=android&utm_medium=link&utm_content=share_reading

/Mustaschen

Halloj    

Jag har ju som sagt inte varit inne på lääääänge, så jag fortsätter liksom inte på tidigare noveller. 

Men vad vill ni att dem nya ska handla om? Magi? Kärlek? Äventyr? SKRÄÄCK!? creepy? :3

KOMMENTERAAAHH!!   

Hejsvejs! // HarryPottarn (efternamn:  -----> ) Tonks!   

Det ekade mellan väggarna i den ändlösa korridoren. Blickarna brände på ryggen och ibland såg jag några ungar som glodde på mig. 

- Åh, det är du! Eller? Sa en tjej bakom mig. Jag snurrade runt och kollade på den glada tjejens ansikte. Visste alla det? Att jag var hon vars bästa vän är död.

- Vadå jag? Sa jag lite väl oförskämt. Flickan skakade lite på huvudet och skrattade. 

- Hon med den där bloggen! Den är typ bäst ju, fnissade hon. Jag tackade med ett leende och fortsatte sedan att gå. 

När jag väl kommit till klassrummet så såg jag blickarna riktas mot mig. Jag smög mig fram mot en ledig plats och försökte samtidigt att vara så tyst som möjligt. Jag fick platsen bredvid en sån där irriterande snygg kille, eller det skulle jag tyckt för länge sen. Just nu var han som vilken som helst. 

- Du är den nya tjejen, Va? Frågade han. Jag nickade och suckade lätt. Han började fråga massor av frågor och jag orkade inte svara på hälften. 

- Gillar du moröttor? 

Stackarn, tänkte jag. Han kunde inte äns prata. Och vad var detta för fråga?

- Du menar morötter? Mm, dem är väl okej. Svarade jag. 

( UUUGH hinner inte mer D: //Piraya )

Det var som jag hade föreställt mig! 

Mitt ute i ingenstans, jätte gulligt och med en slags lantlig charm. Här kunde jag sitta ute på terassen i en mysig hög av kuddar och läsa. Jag fortsatte att drömma mig bort i alla evighet. Men helt plötsligt kom det där välkända ansiktet med i en av fantasierna. Molly. Jag och hon sprang i det höga gräset och kände den varma solen bränna på våra ryggar och inget skulle kunna skilja oss åt. 

Men där stod jag nu, mitt framför huset, helt rakryggad ochsåg allmänt pinnrak ut. Jag hade släppt allt jag höll i och nu låg min mobil, en bok och hörlurarna på marken. Jag bara stod där. Tom. Men värmen kom tillbaka i kroppen igen och nu kunde jag röra mig som en ''normal'' människa igen. Tårar föll ner, floder rann ner för mina kinder. Mamma kom springande och kramade om mig. Nu kunde jag aldrig sluta gråta. 

Mamma fattade min hand och vi gick längs en sting in mot en skog. 

- Molly finns här, även om du kanske inte ser det just nu, försökte mamma förklara. Nånting var fel på även henne, efter alla år jag känt henne som min närmaste vän och min mamma så visste jag det! 

- Mamma, vad fan har hänt mella dig och ''han''. Mamma stirrade ut i tomma luften, så som jag måste ha gjort. 

- Han är en idiot, jag bryr mig inte längre om honom, Sa hon. Han förstörde mitt liv, han stack och det var det bästa han har gjort, faktiskt. 

Min hjärna började tänka bakåt i tiden. Jag kommer ihåg när jag fick vara ensam hemma till klockan två, varje dag. När mamma och Johnny satt på balkongen och rökte. När dem inte äns hade sett till så att jag fick något att äta! 

Jag längtade verkligen inte tillbaka dit. 

Vi hade fixat iordning grunden på inredningen och allt möblerande i huset, men det var långt kvar. Vi satt inne i köket och åt en varsin ostmacka. Just nu var jag även förvirrad över att mamma hade pratat om skolan. Jag trodde att närmaste civilisation var tio mil härifrån! Så att jag skulle få någon typ av privatlärare. 

- Du vet att du bara är tretton år? Barn måste gå i skolan, fnissade mamma ondskefullt. Så jag förberrede mig för nästa dag, för min nya skola!

//Piraya

Måste gå, ska sova... måste upp tidigt imorn D: Godnatt♥

Jag var trött och mina armar kändes  som tegelstenar, så tunga att jag inte kunde lyfta dem. Sömning och utmattad släpade jag mig upp för trappan  mot mitt rum. Morgondagen skulle bli en väldigt jobbig och stressig dag så det var bäst att få lite sömn. Halvvägs uppför trappan sneglade jag på den guldbruna klockan på min vänstra handled. Tjugo i sju. 

- Ska du gå och lägga dig redan? Undrade mammas avlägsna röst ifrån köket. Jag orkade inte öppna munnen. Jag gjorde något ''Mmmhm'' ljud för att inte behöva svara på frågan.

- Ja, okej då! Godnatt. Ropade hon. Jag fortsatte upp för trappan och efter att ha öppnat dörren till rummet, klappat katten som hoppat upp på bordet och bytt om, slängde jag mig på madrassen med en suck. Jag drog den hjärtformade kudden med sommarfärgade blommor intill mig. Bakom ögonlocken brände tårarna. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det heter öginlock. Det skulle vara så himla mycket coolare om dem hette något annat. Kanske ögongardiner? Nej, jag vet inte. Spegeln som hängde på den högra kortsidan av rummet såg nästan ond ut. Mina ögon var röda när jag tittade in i den och jag kunde inte längre hålla emot. Ett regn av sorg och smärta dränkte mina fräkne-täkta kinder. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här?  Jag blundade hårt och börja tänka på något annat. En fantasi dröm formades i mitt huvud och gjorde mig ännu sömnigare. 

Ett hårt dunkande i mitt huvud väckte mig. Jag hade slagit i huvudet i väggen medan jag sov. Kudden jag tryckt emot mig kvällen före låg på golvet. Jag vände huvudet mot fönstret och såg ut över den lilla världen där ute. Solstrålarna visade sig igenom dem tjocka molnen på den isblåa himlen. Vädret klistrade nästan fast ett leende på mig, fast jag redan log. Långsamt ställde jag mig upp och gick emot dörren till trappan. Jag drog med blicken över rummet för att se vad som fanns kvar. En madrass och en filt, ett bord och en spegel. Och den där hjärtformade kudden. 

- Skynda dig nu! Du vet att vi måste fixa till rummen i huset också.

Jag hade fixat mig och tagit ut det sista ifrån rummet innan det plötsligt slog mig att Johnny inte var här, mammas pojkvän. 

- Var är Johnny, ska inte han hjälpa till?

Mamma ryckte på axlarna och hennes ögon blev blanka och våta utan att några tårar rann. Något var fel, det kunde vem som helst se. 

När vi väl kom iväg blev jag så ivrig att jag inte kunde sitta still. Världen liksom flöt förbi utanför fönstret och det var första gången på länge som jag var glad på riktigt. Musiken spelade på stereon i bilen och plötsligt kom min och mammas favoritlåt! - The Man med Aloe Blacc. Vi skrattade och pratade ända tills vi såg den lilla svarta delen av taket på huset. Vi var framme!

//Piraya

Snart kommer nästa del! Hoppas ni gillar den... Kommentera om ni tycker att jag ska ändra den så att den blir bättre på något sätt :D

Ibland kan det vara svårt att släppa taget om något. Något man gillar, något man behöver. Och detta något har alla. Vissa människor har en nallebjörn eler en speciell tröja som dem aldrig vill leva utan. Men det har inte jag. Inte längre. Jag minns dagen som om det var igår. Mitt hjärta slets uti, i tusen, miljoner små bitar. Så små att ingen skulle lägga märke till dem obetydligt små bitarna. Det som alla behöver fanns inte längre för mig. När hon dog, så dog jag inuti men min kropp var kvar på jorden. 

14 Juni 2012

Torsdag

Jag och Molly ska snart ut och fiska. En trevlig fisketur skadar väl inte? Själv älskar jag att fiska. Och det är ännu bättre idag när solen skiner, det är 30 C+ ute och man är på bra humör! Fast jag hinner itne skriva mycket mer nu eftersom att vi ska åka. 

Två år har gått. Snart, om 118 dagar var det två år sedan exakt. Molly dog. Försvann. Upplöstes. Kalla det vad du vill. Hon dog, och jag med. Vilket ni borde ha förstått nu. Min bästa vän dog. 

Efter sommarlovet ville alla försöka på alla möjliga sätt att få mig på bra humör. Alla på skolan frågade hur jag mådde, om jag var okej och om jag saknade henne. Tack för omtanken men jag behöver inte flera jobbiga frågor. Jag måste bara vara ensam ett tag till. Min mammas pojkvän har försökt få mig att gå till en psykolog, han tror att jag är besatt av döden och demoner och sådant. Inte för att jag förstår varför. I övrigt är jag alldeles normal bortsett från att jag kan se Molly dyka upp var som helst. Hon vinkar, ler och sedan försvinner igen. Ljudet av tusentals hjärtan som dunkar. Sedan en snabb blikning, och med det är hon borta. Tusentals dunkande hjärtan... Och för varje dag slocknar någon av dem. 

- V kan ju inte ha det så här längre, Amber! Säger mamma väldigt ofta nu för tiden. Som om allt är mitt fel. Utan att äns blicka åt hennes håll för ett svar försvann jag smidit som en katt ut ur dörren. Det var något stort fel på den här staden! 

Auckland kan vara fint, men det är för mycket ''stad'' och som tur är har jag äntligen lyckats övertala mamma att flytta härifrån. Imorgon gäller det. Imorgon ska vi flytta till ett litet hus mitt ute i ingenstans. Perfekt. 

Förlåt!! Hinner inte skriva mer... //Piraya

PS. Förlåt för att det står fel lite här och där men det har hänt något så jag kunde inte sudda bort ett ända ord utan att ta bort allt!! 

Jag kommer inte fortsätta att skriva för att jag inte har några idéer men förhoppningsvis så börjar jag på en ny snart! Så det här är sista delen:
När jag kom till skolan stog han och väntade. På någon. Antingen inte på mig.
När jag tar sats att kliva in känner jag att någon tar tag i min arm och drar ut mig.
-Hej.. Jo, jag vet att du gillar mig, men saken är den att jag inte känner desamma för dig, säger han och ser mig i ögonen. Nej. Det kan inte vara sant. Jag vänder mig om och springer.