Elsa.

Jag var inte övveraskad. Det här hände varje dag.

- Du är så himla äcklig! Skrek Lovisa. Jag suckade medans jag svalde gråten. Hon var ingen människa jag skulle vilja umgås med. Men jag har inte många att välja emellan. 

- Du har inga vänner heller! Skrattade hon. Jag fick plötslig en speciell känsla i magen. En ljuvlig känsla. 

- Och du har ingen rätt att säga sådär! Skrek jag. Lovisa glodde på mig med öppen mun. Hon nästan skakade av chocken. Choken av att hon hörde mig stå upp för mig själv. Hon vände på klacken men jag visste att hon fortfarande stirrade på mig i ögonvrån. Känslan av att lyckas var kvar ett tag.

Daniel

Elsa gick förbi mig med ett leende. Det var inte ofta man såg det. Lovisa har varit elak mot henne ett långt tag nu. Men vad ska man göra? Jag tänkte efter. Egentligen fanns det massor man kunde göra. Och massor som man inte gjorde. Jag fick en hård klump i magen. Jag gillade faktiskt Elsa. Men gillade hon mig?

Lovisa sprang fram till Elsa igen. 

- Fan ta dig, idiot! skrek hon. Elsa behövde hjälp! Nu kunde jag ta chansen. Vilket jag gjorde. 

- Hallå! Det där är inte okej. Började jag. Elsa har inte gjort något! 

Elsa.

Chokad och glad kollade jag på Daniel. 

- Sluta hacka på henne! Sa han skarpt till Lovisa. 

- Ååh, jag hatar sånna som ni! Sa hon och sprang iväg. Vad skulle jag säga nu? 

- Eh... Tack! Log jag. Hans isande blå ögonen såg in i mina gröna och inte lika fina ögon. Hans hallonröda streck-mun bredde ut sig till ett leende. Han vände sig om och gick men höjde handen och vinkade. Det där har aldrig hänt mig förut!

Läraren viftade med handen och ville att jag skulle komma. Hon var egentligen riktigt snäll, men det visste jag inte då. ''Shit, jag pallar inte prata!'' tänkte jag. 

- Jag vill att du ska skriva en uppsats. Om något speciellt. 

-Eh.. okej..

- Det kan handla om något du älskar, eller vill ändra eller hur du vill att världen ska vara! Betsäm själv. Sa hon. Jag nickade långsamt. 

Jag tänkte på min uppgift hela vägen hem utan att fatta ett skit.

Jag satte mig vid skrivbordet när jag kom hem. Beredd med penna och papper framför mig. 

Helt utan kontroll tog jag pennan och började skriva. Nu visste jag absolut allt!

Daniel.

Anna, våran lärare hade sagt till alla att en tjej ifrån 6B skulle läsa någon text. Så alla sexor var i 6B's klassrum.

När jag såg att Elsa skulle berätta så stannade nästan mitt hjärta! 

Orden var som en sång.

- Vi, alla här. Sa hon och gjorde en gest mot alla i det lilla rummet. Behöver peppas ibland. Fortsatte hon. Ibland har något gått snett och man tror att man inte har något kvar. Men när nöden kallar så känner man ibland en känsla av att man måste göra något! Är någon elak, skratta dem i ansiktet! Försöker nån slå dig? Stå emot, berätta att det inte är okej och bry dig inte mer om det. 

Ingen ska få låtsas vara bättre än dig! 

Människor kommer, människor går. Men det finns alltid en som finns kvar. Nån du kan vända mot. Nån som älskar dig för den du är! Stopp, sakta ner, vänta! Se dig omkring. Det finns någon som vill vara med dig, men du kanske inte ser det.

Endast i mörkret ser man ljuset, och det är i ljuset man ser mörket. Det finns alltid någon som vill ta tronen ifrån dig, låt det ALDRIG hända! Du kommer en dag finna det du saknar i ditt liv. En dag. Och det kommer bli din bästa dag någonsin! Vänta bara, den dagen kommer! Jag lovar. 

Och med det avslutade hon allt med att buga emot den stora applåd hon får. 

Elsa. 

Daniel kom sprignade mot mig. Plötsligt fattade han min hand. Jag blev lite nervös. 

- Jag tror jag redan har hittat vad jag sökte... Sa han. Jag kan inte tro det! Gillar han mig? Som jag gillar honom? Aldrig. 

- Jag med... Sa jag. 

- Jag typ... gillar dig.. sa han. 

- Och jag dig! Sa jag.

Tack vare Anna så fick jag mig att känna mig speciell...lite grann iallafall!

Det här var en liten kort berättelse. Ganska speciell... Hoppas ni gillar den! >///<    

//Piraya

Hej! Här kommer del 2:
-Mamma, bry dig inte! Jag är inte klar än, suckar jag och går upp igen. Dumma häxa! Men jag vill ju se bra ut, för då KANSKE Snyggkillen lägger märke till mig. In my dreams. Han går ju i 7:an och jag i 5:an. Han vet inte äns vad jag heter. Så fort han är i närheten blir jag alldeles glad och tänker "omg omg omg" om och om igen. Jag önskar att han kunde prata med mig! Jag... kan inte förklara, och mina kompisar retar mig lite för det. Jag har aldrig känt så här förut för någon. Någon gång har vi fått ögonkontakt, och han har antagligen hört mina kompisar reta mig för det. Ibland känns det som att han gillar mig med, för han är alltid i närheten. Snart, kanske jag får dansa med honom på discot. Jag ska hjälpa till på discot för dom stora, för att mamma anmälde mig till det. Då kanske jag får dansa eller så krossar han mitt hjärta genom att dansa med någon annan.

//Mustachen

Ja, jag vet! Jag skriver alltid noveller... Men det är mer "min" grej kan man säga.

Så ska börja på en ny men har 0% aning om vad den ska handla om!

KOMMENTERA VILKET!!:

1.  Om en tjej som har det i jobbigt, går i typ 5-6 klass

2. En mobbare som försöker att bli en bra vän

3. EN APAAAAA

4. En kille/tjej som är BÄSTA VÄN med en häst men dem skiljs åt pågrund av ett krig

5. En kreativ tjej som försöker passa in

6. En kille som reser i tiden

7. nåt annat, omg är så dålig bara skrev nåt! KOMMENTERA NÅT SOM NI TYCKER, behöver inte vara nån av dem alternativen...

Hej! Mustachen här. Jag har tänkt börja på en ny novell, hope you like it! :-)
När jag slår upp ögonen hör jag mamma nynna i köket, en våning ner. Eller ja, nynna och nynna, hon sjunger nog.
När jag kliver upp drar jag på mig en helt vanlig t-shirt och ett par röda jeans. Helt vanliga kläder, tyvärr. Jag vill gärna vara mer "onormal" men mamma gillar vit. Allt ska vara vit och normalt. Mamma bestämmer. Tyvärr.
När jag kliver in i köket stirrar mamma chockat på mig.
-Är du redan uppe? Och för tusan, har du ingen mascara? Utbrister hon och fortsätter plocka fram frukosten. Mamma svär aldrig, och det ska jag inte heller göra för det låter fult.
Nästa del kommer snart!

Nog var det ett vackert ställe, men frågan var vart vi var. Iris oroade sig väldigt mycket.

- Vi kan knappast ta samma väg tillbaka. Sa hon.

- Men kan vi inte gå runt då? Försökte jag. Hon skakade bara på huvudet och mumlade något om att det fanns andra faror där. Jag satte mig ner i gräset. Jag lutade mig mot ett träd för att njuta av solen och sommarvinden som lekte med mitt hår. Antagligen var det inte det jag skulle göra. Iris såg rädd ut. Blommor växte vilt i det lysande gröna gräset. 

- Har du provat att meditera någon gång? Frågade jag plötsligt. Det brukar jag göra för att få bort alla tankar. Hon ryckte på axlarna. Jag gjorde en gest med handen som välkomnade henne att sätta sig framför mig. Jag satte mig i skräddarställning och visade Iris hur man gjorde. Min SO-lärare, Sandra, hade visat oss hur bhuddistiska munkar och nunnor brukade göra, när vi hade Religion. Jag började berätta en slags berättelse för att lugna henne.

- Tänk dig att du är på ett moln. Sa jag. Du måste blunda! Iris muttrade något ohörbart. Du vet att du inte kommer trilla. Nu, tänk dig att du flyger upp i luften. Du är i rymden och påväg mot en planet... Nu får du fortsätta resan ensam. Sa jag.

Där satt vi och mediterade i solen. Det var riktigt skönt. När jag, kanske en timme senare slog upp ögonen flög fjärilar omkring oss. Jag petade på Iris och viskade,

- Kolla!! Fjärilar... Ett leende bredde ut över bådas ansikten. När jag sträckte ut handen satte sig en fjäril på den. Vingarna började oväntat att lysa. Jag trodde inte mina ögon. När den slutat lysa var den plötsligt en  ologiskt liten människa med vingar på min hand. Hon drog i mitt finger och ville att jag skulle ställa mig upp.

- Kom! Sa jag till Iris och ett skratt bubblade  halsen. Jag skrattade av glädje. Älvan flög iväg mot en stor sten. En sten... med runor på! Iris såg ut att precis vaknat till, hon stirrade på runorna medans hon försökte tyda dem. Nu lyste dem där runorna och stenen liksom växte. När den blivit lika stor som en häst öppnades vad jag antog var en dörr. Älvan drog i min hand för att jag skulle öppna. Jag gjorde det, och framför mig brädde en stor trappa ut sig. Men den var under marken... Jag skulle antagligen inte få se ljuset på ett tag. 

När vi följt trappan till slutet så flög älvan omkring i ett underligt mönster och började sjunga. 

Nu är jag nog en älva. 

Men människa vill jag nu bli.

Inget är svårt för oss själva.

Men detta är inget jag vill förbli. 

Förvandla mig nu till det jag vill.

Och med dem orden blev hon som hon ville, till en människa. Hon visade oss en kammare med ännu en trappa. 

- Följ den nu till sitt slut, men jag kan ej följa med... Jag måste ta mig till ljuset. Vi ses där uppe. Uppe ovanför underjordens rike. 

Jag och Iris hamnade framför en enorm vit kristall. Ett undrligt och liksom fluffigt ljus omringade den. Jag rörde vid stenen och samtidigt flög bakåt. Då förstod jag, att jag behövde förinta stenen. 

- Det är pandorias ljus! Den ser ofarlig ut men den är dödlig! Sa Iris, anatagligen räddare än mig. Hon räckte mig svärdet jag tidigare använt mot svartalverna. Jag försökte hugga kristallen men det gick inte. Jag vrålade och slog, men inget, inget gick! Sedan stod jag framför den helt förvirrad. Jag släppte svärdet. Den for i golvet med en smäll. Som boken hade gjort. kapitel 13. 13, som i otur. Men för mig som i tur. Jag slog ut armarna som vingar och min mun öppnades, och utan att kontrollera det så flög det ut små toner ur min mun. 

Du tror dig kunna. 

Men jag vet mer. 

Du tror dig ha flugit. 

Men jag har flugit högre.

För varje steg du tar.

Har jag redan hunnit dubbelt så långt. 

För varje bråk du klarar. 

Klarar jag krig. 

Jag ska vinna, vinna nu över dig! Innan du hinner vinna över mig. 

Jag blundade och väntade på något... Men jag vet inte vad. Då stormade det in ett glittrande och refkleterande ljus. Och efter det visste jag inte vad som hade hänt.

För andra gången vaknade jag i den sängen.

- Emily! Sa Iris. Älvan hade på något sätt fått en bok ifrån framtiden...om dig. Jag blev förvånad och automatiskt for det ur mig, Läs kapitel 13! Hon kollade förvånat på mig och mimade ett "okej!"

" Efter trappans slut kom deras hinder. Pandorias kristall. Pandoria är ett land långt bortom allt annat. Och det är fullt av ondska. 

Efter flera försök att försöka rubba den så släppteEmily svärdet. Hon slog ut armarna som en fågel och med hennes vackra röst flög en sång ut. Ett ljus fyllde rummet, och även hennes ögon började lysa starkt. Detta var ett slags godhets ljus, av ren godhet. Och med detta förintade hon stenen. Men nu var hennes krafter slut. Iris tog med henne upp ovanför marken och med hjälp av älvan tog dem sig hem, hem igen. 

Kom ihåg... Det är alltid i mörkret man ser ljuset, och i ljuset man kan märka mörkret.."

Och med det slutade hon. 

- Iris... började jag. Det här har varit fantastiskt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Slut!♥

När vi väl kommit in, fanns ingen återvändo. Iris greps av ilska. Alverna visade sitt sanna jag. Svartalver. Dem drog sina svärd. och Iris räckte mig ett av sina medans hon spände sin pilbåge. Vi var inlåsta. Bortom räddning. Därför fick vi klara oss själva. Tjejen sprang mot oss och försökte hugga oss i små bitar med hennes stora och klumpiga vapen. Men jag hann före och hindrade henne. Iris backade och sköt en pil som precis flög förbi mig och hamnade i tjejens arm. Ett ljust väsande for ur henne. Sedan kom den långa killen. Han hade två spetsiga svärd och försökte två gånger minst hugga av mitt huvud. Men jag hann först igen. Iris sköt två pilar i ryggen på honom. Den sista var svårast. Han var smal som en sticka och kunde förflytta sig snabbt som en vässla och kan plötsligt försvinna, och sedan dyka upp bakom en. Men Iris var snabbare. Hon sköt minst fyra pilar. Sedan sprang vi. Men vi visste inte vart vi skulle.

Vi försökte gömma oss så bra vi kunde för alla svartalver. Men med min luftiga klänning som svänger åt alla håll när det blåser var det nästan omöjligt. Men bara nästan. När vi kommit till "slutet" såg vi en annan port. Och det var verkligen tur att Iris var här! Annars hade jag aldrig tänkt på att ta med nyckeln. Men ännu en strid väntade där. 

Vi klarade oss som också var tur. Vi hann springa ut och låsa in alla innan fler kom ut. Men nu var vi inte längre bland alverna. 

//Piraya

Jag tappade andan i några skunder. Min hjärna uppfattade inte vad som håller på att hända. Eller vad som händer. Jag tappade balansen och började flaxa med armarna som en fågel. Men jag for ner som en sten på marken ändå. Jag drog åt mig armen men råkade skära mig på någonting. Ett vrål for ur mig och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. När jag vände på huvudet för att se vad det var såg jag ett svärd. Jag tog tag i svärdsfästet och - Utan tvekan - tog upp det samtidigt som jag ställde mig upp. Jag brydde mig inte om att tårarna rann ner för mina kinder. En efter en kom dem. Nu stod det närmare ett tjugotal stycken orcher framför oss. Jag sprang mot dem, försökte köra "Aragorn-thorin-fili-kili-style." Men efter en stund hade jag fått ett stort sår på armen. Orcherna var inte längre många. Endast tre sycken återstod. Dem tog tjejen hand om. Eftersom att jag inte visste vad hon hette tänkte jag att jag skulle kalla henne för Sophie. Men det behöver jag inte när jag pratar med henne. Oväntat börjar allt bli lite dimmigt, eller mer... suddigt. Det kändes som om jag snurrade runt. Som om jag var på liseberg och åkt balder över femtio gånger. Och rätt som det är blir allt svart. 

- Hämta vatten! Hör jag en avlägsen röst sig. Jag blinkar till och märker att det är Sophie, och hon är inte alls avlägsen. Hon står faktiskt precis bredvid mig. 

Och det var del 3 då.. del 4 kommer snart... Haha nej, jag skojar bara! Här är fortsätningen xD

Jag gnuggade mig i ögonen och försökte sitta upp. Men mina armar orkade inte. Dem kändes bara som gelé. 

- Är du vaken? Sa Sophie och tittade på mig med sina lysande gröna ögon. Jag nickade. Jag märkte att jag låg i en säng. I ett vackert rum. Då kom en person in! En som jag kände, kände väldigt väl!

- Godmorgon Emily! 

Mamma.

Jag skrattade och kunde inte låta glädjetårarna komma fram. Mamma kom fram och kramade mig hårt. Men ändå mjukt. Sophie Log. 

- Hur har färden hit varit, Iris? 

Iris? Betyder inte det "Regnbågens Gudinna" eller nåt?

- Lite klumpig, kan man säga... Vi träffade på.. Och där slutade hon. Men mamma fortsatte.

- ....Orcher.. Iris nickade. 

- Emily är en väldigt modig tjej. Utan henne hade det varit svårt att komma undan alla.

Du menar döda. Tänkte jag. 

- Borde du inte berätta... Sa Iris. Mamma nickade. 

-  Jo, men senare. Nu ska jag visa henne var vi är. Mamma räckte fram handen och jag tog tag i den. Sedan drog hon upp mig, men inget gjorde ont längre. Jag sneglade mot min arm. Såret var borta! Vi gick ut ur rummet och det var inte förrän då som jag märkte vad för kläder jag hade. Och mamma hade! Jag hade en lång luftig klänning utan ärmar med ett blommigt mönster. Mamma hade också något liknande. Mitt ljusbruna hår var utsläppt och mammas blonda också. Vi såg väldigt lika ut. Vi hade även blommor i håret. Jag fnissade lite. Jag hade en krans med vita blommor. Mamma hade också vita blommor, men mycket mindre. Jag kände vinden som tog tag i mitt hår och sakta släppte ner det så att det föll ner igen. Jag ville att det här ögonblicket skulle vara föralltid. 

Okej, nu är del 3 slut! Haha, här har ni bilder på hur jag menar att dem ser ut:

Emily:

Emilys mamma:

Ja, något i den stilen! Haha♥ //Piraya   

Det är den där berättelsen om Emily ;)

Jag såg nog väldigt lustig ut. Men vem skulle inte göra det? Helt plötligt, förflyttas man till ett ställe pågrund av att man tappar en bok och sedan kommer någon skum the lord of the rings-tjej och babblar.

Men jag gillade sånt. Så varför är jag då så...rädd?

- Vart ska vi? Frågade jag. Vi trampade runt bland stenar och kvistar och träd.

- Bara följ mig! Sa hon och drog in mig längre in i skogen. Jag försökte rycka bort min arm men hennes grepp släppte inte. När jag med konstiga - Och våldsamma - rörelser lyckats råkade jag både riva mig i en taggbuske och slå till henne samtidigt, när jag drog väck armen. Jag gick generead efter henne och tänkte att jag inte borde göra så mycket mer. Oväntat stannade hon framför mig och jag tittade upp från marken, som jag stirrat på den sista biten. En stor sten vägg hindrade våran väg. Fast jag visste inte vart vi skulle eller äns om vi var på en väg. Hon tog fram handen och började mummla några ord. Hennes han nuddade mjukt väggen framför oss oc h plötsligt såg jag formerna av en dörr framför oss. Då! Då slogs en dörr gjord av sten upp! Om jag inte bestämt mig för att göra något mer skulle jag skrikit. Eller frågat vad hon hade gjort. Vi gick in en mörk kammare som verkade ha fler vägar längre in än en. 

- orco ar torog...aiquen nurta nat...

Jag brast i skratt. Vad var det för språk?

- Alviska... sa hon..

- Men...hur... jag... va? Hur visste du vad jag tänkte? Hon rykte på axlarna och  vi fortsatte innåt.

- unat sinome...nai eta  me..

Och då såg jag det. Eller den.

// Piraya

( tryck HÄR om ni vill lära er lite alviska ) 

Lite musik också!